Men det var det värt för att få springa i regnet i Sevilla.

Nu sitter vi på tåget på väg hem. Soluppgången är vacker, dimma stiger från åkrarna som fick av det regn som vi sprang i igår. Jorden är nu nästan lika mörk som hemma och växterna nästan lika gröna.
Jag höll på att börja gråta när vi alla kramades och sa "tja, fan" och kindpussade. Jag har aldrig varit en kindpussare. Lessen. Jag är mer kramare.
Det känns alltid som om man har glömt något och det kanske man har. Om ni hittar det behöver ni inte skicka hem det, för det kan få vara kvar. Det är kanske inte meningen att man ska ta med sig allting, utan lämna kvar något, som kan vara kvar, för att man ska komma ihåg att man har varit där.
Det kändes som om jag hade glömt någonting när jag åkte hit, men det var kanske meningen. Kanske finns det saker som man inte kan ta med sig och som man måste lämna kvar när man åker...
Igår var vi ute och det böjade regna när vi skulle hem. Vi sprang till bussen och det öste ner regn över oss och vi missade sista bussen så vi fick vinka taxi istället, coolt, det har jag aldrig gjort innan, vinkat taxi, det är sånt man ser på film och sen när man själv får göra det så växer man åtminstone en centimeter i stolthet och tänker nu kan vi stryka av det från lista på måste göra saker som de gör på film och som jag vill göra i verkligheten.
Jag berättade kanske om regnet i Madrid, att man blev grå om de vita kläderna när det regnade. Inte i Sevilla. Och jag berättade om den vilda taxituren som vi haft i Madrid i taxin hem, men en sådan taxitur fick vi inte i Sevilla. Den var lugn. Det var kul och fint i Madrid. Men Sevilla. Sevilla är mysigare och finare.
Vi kom hem vid fyra och fick ca 2 timmars sömn.
Men det var det värt för att få springa i regnet i Sevilla.

Typiska spanka rätter.

I förgår, efter skolan åkte vi till ett shoppingcenter och köpte kläder för hela slanten, nästan. Jag köpte blusar, två stycken, med blommor på, så söta.
Efter shoppingen åkte vi hem och sov (svenskar bara äter och sover) innan vi gick till skolan där det var smörgåsbord med typiska spanska rätter.
Där mötte vi en lillasyster till någon av spanjorerna. Hon var intresserad av manga och japan och pratade ombehindrat med oss på engelska. Hon var underbar.
Efter smörgåsbordet gick vi till parken och klättrade i spindelnätsgrejs och gick till ån och lät som ankor, sjöng, skrattade och pratade nonsens.
Jag vill inte åka hem, och samtidigt vill jag det.
För knäckebröd med godaost. För mörkt bröd, lingongrova, gurka, kall arlamjölk (och inte lagomt ljummen), havregrynsgröt, kokt ägg och ett glas juice. Stor jäkla frukost. För alla de underbara dumma svenskarna som är så jäkla ordentliga hela tiden och stela och alla med de massor av invandrarna som lättar upp stämmningen lite i Sverige.
Fast jag kommer sakna den smattrande spanskan, att gå ut varje kväll, att sola och att det är varm så att man måste duscha varje dag och människorna och tutandet och den fascinerande trafiken, palmerna, istället för granar och lövträd och sumpmark, byggnaderna, stängslen runt husen, gallret framför förnstrena, miniträdgårdarna, de gröna vackra växterna på balkongerna, de facsinerande parkeringarna. Korkekarna.
Kindpussar.
Hasta luego.

"VAMOS!"

Nu har vi cyklat Sevilla runt by cykel. och hört ett solo som går:
"Vamos!"
"VAMOS!"
för helvete, hade han haft lite självinsikt så hade han asgarvat åt sig själv... det gjorde vi.
i sverige betyder rödljus att man ska stanna, men inte i Spanien när man cyklar Sevilla runt tretti eller förti pers...
då är det vamos hela tiden. ja, han lärde oss i alla fall vad vamos! betyder om vi inte visste det innan. det lär sitta tills vi dör, kan jag lovar.
jag är hur svettig och äcklig som helst och smutsig för kedjan hoppade. Många cyklar krånglade. En punktering, två eller tre trampor rök och sen var det lite andra problem, som tex. hoppande kedjor. Killar på motordrivna fodorn tutade på oss, några på fjuttiga mopeder och man bara hallå vi är snart 18 och håller på att ta körkort, ursäkta men vi är inte intresserade av killar på moppe, ni kommer åtminstone fyra år för sent. Sorry.
men jag antar att cyklande svenskor i bikini är en sällsynt företeelse i Sevilla...
och dessutom är de generelt väldigt snabba på tutan här nere.
Frida och jag fick våra solfjädrar tillslut på ett ställe där de visst spelade in nån av starwarsfilmerna och där olika ställen i Spanien var representerade i målningar på byggnaden.
Jag har tappat bort mina toffsar och så har jag slutat att bita på naglarna... Nu ska jag duscha. I morgon åker vi hem om det inte blir 100% tågstrejk. Det är 20 nu.

puss och kram.