Måndag 24
Vi har varit på deras skola nu. Det är högljutt, ljudet studsar överallt mot tegelväggarna. Skolan var visst relativt nybyggd. 11 år. Toaletterna var en upplevelse. Det ekade, fanns inget toapapper, en stark röklukt parfymerade båsen, och vattnet var det så mycket klor i att man blev kladdig om händerna när man skulle skölja av sig.
Vi fick en rundtur på skolan. Deras lektioner var bara genomgångar hela tiden typ en timme. Jag höll på att somna, jag lovar, det blev lite sent igår. Deras engelsklektion var på spanska. Läraren sa tre meningar på engelska. Jag räknade.
Igår kväll var vi ute och köpte glass och gick till en park och klättrade i ett nät.
Innan det var vi på en nationalpark. Det var skitvarm, och ganska skittråkigt. Jag fick dock se korkekar, som jag har velat se i hela mitt liv enda sedan jag fattade att det var ett sånt träd som Ferdinand satt under på julafton och luktade på blommorna. Jag undrar vad han luktade på för blommor för under de korkekarna som jag såg så fanns det inga blommor. Bara förtorkat gräs.
Sedan åkte vi till stranden! Till havet! Till Atlanten! Och badade! Jag ska bli delfin i nästa liv.
Jag plockade snäckor. Vi åt i skuggan bakom några palmliknande trädbuskar efter skithelskotsvarmt solsken. Jag åt tappas och det är det godaste jag har smakat här i Spanien.
Nu har vi varit vid en flod och åkt trampbåt. Spanjorerna paddlade kajak. Och efter att vi hade trampat vår trampbåt så satte vi oss och solade och drack vatten på ett flytande ställe på floden.
I lördags kom vi hit med tåget. Vi åkte hem till spanjorerna och sen gick vi ut på stan och åt tillsammans. Hamsterskinka och kyckling och bröd. Ljust bröd. Jag höll på att somna på bussen.
Jag har haft skitont i fötterna, men de verkar ha härdat sig. Vi gick till ett annat ställe efter vi hade ätit, den hette Planet och det fanns stjärnor i taket. Fast Gustav var inte med. Han var på bröllop och fick ris i nacken och han berättade att alla hade suttit och viftat hysteriskt med solfjädrar. Hahaha!
fredag 21 december 2007
onsdag 5 december 2007
tisdag 20 november 2007
På ett tåg till Sevilla.
22 september 2007
Vi åker tåg nu. Till Sevilla. Vi tar kort från kupén på olivträd och det spanska landskapet. Fast de finaste korten har man ändå i huvudet.
Vi konstaterade att våra fördomar har visat sig vara korrekta. Spanien är små vita söta hus, platta, lite ruiner av tegelsten, borgar, olivträdsodlingar, sand, (ingen jord, mörk mullig jord som hemma) torrt, gult, gulnat gräs. Och lite träd, ditplanterade som oaser där någon byggt hus. Inga alträd och vattendrag, åar, inga gröna träd, ekar, lönnar, inga skogar, inga gröna fält, bara mest gult, brunt, oranget… Var är rapsen, var är vetet, var är de stora vita kyrkorna, de stora bondgårdarna…? Hemma.
Spanien är vackert dock, på sitt sätt. En upplevelse. Intressant. Men jag kommer från Sverige, det känns liksom, för jag har landskapet Sverige och landskapet som finns hemma i mig. Här inne.
Vi försov oss idag, vaknade klockan halv tio, skulle checka ut tio. Det var skönt. Att sova länge. Kastade mig in i duschen, borstade tänderna och kastade på mig kläder och slängde ner allt i väskan. (Olivträden är som äppelträden i Gränna. Fast gul jord istället för brun. Och olivträd på backarna istället för äppelträd.)
Vi var ute igår. Vi skulle ut allihop, hade vi tänkt. Och när alla tillslut hade kommit med (efter ca. 2 timmar) (Gustav hade hämtat en kille som skulle visa oss runt på uteställen i Madrid) så gick vi till ett arabiskt ställe, sen splittrade vi oss, åkte tunnelbana till centrum och satte oss och tog en kanna sangria. Gustav hakade upp sig och sa ”sangria” säkert tio gånger på sin underbara skillingarydska, det är därför jag kommer ihåg det. Alexander hade kopierat pass med sig, det gick igenom. Gustav hade sitt körkort med sig, det gick knappt igenom…(sangria).
Efter att vi hade suttit där och pimplat sangria och hör italienare sjunga fyllevisor och nästan däckat på stället av trötthet så åkte jag, Frida, Evelina och Ana. Vi tänkte köra ”helan går” när vi hörde italienare på uteservieringen sjunga, men vi var inte fulla nog.
De andra stannade ute och gick på alla möjliga uteställen och plockade på sig kort för att kunna gå in gratis och allt vad det var.
Igår på dagen så gick vi genom Madrid med kamera i högsta hugg. Jag har aldrig känt mig så turistaktig i hela mitt liv. Vi tog kort på slottet, höghus, trädgård, kaos, andra byggnader och trafikpoliser som gick loss på visselpipor.
Den spanska trafiken är KAOS och det finns inga hastighetsbegränsningar som någon följer och är man dum nog att följa dem så är man en större trafikfara än om man inte skulle ha följt dem överhuvudtaget.
Det började ösregna på morgonen och vi ställde oss under en bro och fascinerades över trafiken en stund.
Väl vid Plaza Major åt vi pasta och tittade på levande statylik guldglitterfärgad Don Quijote. Pastan var hurgodsomhelst. Fast Marija och Simons och Gustavs lasange var inte som väntat. Ana blir så utnyttjad.
Sen gick vi till Plaza del Sol (vad är det för specielle med den platsen?). Jag hittade en tjur i mosaik som jag bara var tvungen att ha, sen gick vi torget runt efter vatten. Jag älskar svenskt kranvatten (förutom det i Linköping och Stockholm). Efter vattensökandet gick vi och åt glass.
Detta jäkla flaskvattnet smakar ju ingenting! Det släcker inte ens törsten!
Tillbaka till vandrarhemmet åkte vi metro som packade sillburkar…sardiner på tunnelbana… det var varmt, kvavt, trångt, noll air condistion… Det var en upplevelse, som Gustav sa. Väl hemma i vårt lilla vandrarhem så duschade vi IGEN och gick ut och åt på Subway. Jag gjorde en hel beställning på spanska. Jag är duktig. Jag är stolt. Mackan var skitgod. Spriten smakade klorvatten.
När vi kom tillbaka var det förfest på rummet. Skål, hej och välkommen.
Jag hittade konstigt nog min väska på flygplatsen. Och vi skulle ta taxi till vandrarhemmet. Jag höll på att smälla av. Först på gatan. Sedan i baksätet. Mot vandrarhem! 150 km på 70 väg, inga problem! Vamos, vamos! Kom igen! Kör kör kör! Whiii!
Sen åkte vi upp på fel våning och blev nerschasade av en spanjor. Han hade visst sagt att det här är killarnas våning och försökt få oss att åka ner en våning till tjejernas. På kvällen satt vi och pratade. Mest om taxituren genom Madrid.
Snart är vi i Sevilla.
Jag har dåligt samvete för att jag inte har hört av mig till min spanjor, men det har inte Frida heller och inte Marija heller. Nu har jag inte så dåligt samvete längre. Och hon har inte hört av sig till mig. De ska nog möta oss på stationen.
Asja på tåget: Jag lovar, jag har haft så jäkla kul! Asså, jag svär på allting!
Vi åker tåg nu. Till Sevilla. Vi tar kort från kupén på olivträd och det spanska landskapet. Fast de finaste korten har man ändå i huvudet.
Vi konstaterade att våra fördomar har visat sig vara korrekta. Spanien är små vita söta hus, platta, lite ruiner av tegelsten, borgar, olivträdsodlingar, sand, (ingen jord, mörk mullig jord som hemma) torrt, gult, gulnat gräs. Och lite träd, ditplanterade som oaser där någon byggt hus. Inga alträd och vattendrag, åar, inga gröna träd, ekar, lönnar, inga skogar, inga gröna fält, bara mest gult, brunt, oranget… Var är rapsen, var är vetet, var är de stora vita kyrkorna, de stora bondgårdarna…? Hemma.
Spanien är vackert dock, på sitt sätt. En upplevelse. Intressant. Men jag kommer från Sverige, det känns liksom, för jag har landskapet Sverige och landskapet som finns hemma i mig. Här inne.
Vi försov oss idag, vaknade klockan halv tio, skulle checka ut tio. Det var skönt. Att sova länge. Kastade mig in i duschen, borstade tänderna och kastade på mig kläder och slängde ner allt i väskan. (Olivträden är som äppelträden i Gränna. Fast gul jord istället för brun. Och olivträd på backarna istället för äppelträd.)
Vi var ute igår. Vi skulle ut allihop, hade vi tänkt. Och när alla tillslut hade kommit med (efter ca. 2 timmar) (Gustav hade hämtat en kille som skulle visa oss runt på uteställen i Madrid) så gick vi till ett arabiskt ställe, sen splittrade vi oss, åkte tunnelbana till centrum och satte oss och tog en kanna sangria. Gustav hakade upp sig och sa ”sangria” säkert tio gånger på sin underbara skillingarydska, det är därför jag kommer ihåg det. Alexander hade kopierat pass med sig, det gick igenom. Gustav hade sitt körkort med sig, det gick knappt igenom…(sangria).
Efter att vi hade suttit där och pimplat sangria och hör italienare sjunga fyllevisor och nästan däckat på stället av trötthet så åkte jag, Frida, Evelina och Ana. Vi tänkte köra ”helan går” när vi hörde italienare på uteservieringen sjunga, men vi var inte fulla nog.
De andra stannade ute och gick på alla möjliga uteställen och plockade på sig kort för att kunna gå in gratis och allt vad det var.
Igår på dagen så gick vi genom Madrid med kamera i högsta hugg. Jag har aldrig känt mig så turistaktig i hela mitt liv. Vi tog kort på slottet, höghus, trädgård, kaos, andra byggnader och trafikpoliser som gick loss på visselpipor.
Den spanska trafiken är KAOS och det finns inga hastighetsbegränsningar som någon följer och är man dum nog att följa dem så är man en större trafikfara än om man inte skulle ha följt dem överhuvudtaget.
Det började ösregna på morgonen och vi ställde oss under en bro och fascinerades över trafiken en stund.
Väl vid Plaza Major åt vi pasta och tittade på levande statylik guldglitterfärgad Don Quijote. Pastan var hurgodsomhelst. Fast Marija och Simons och Gustavs lasange var inte som väntat. Ana blir så utnyttjad.
Sen gick vi till Plaza del Sol (vad är det för specielle med den platsen?). Jag hittade en tjur i mosaik som jag bara var tvungen att ha, sen gick vi torget runt efter vatten. Jag älskar svenskt kranvatten (förutom det i Linköping och Stockholm). Efter vattensökandet gick vi och åt glass.
Detta jäkla flaskvattnet smakar ju ingenting! Det släcker inte ens törsten!
Tillbaka till vandrarhemmet åkte vi metro som packade sillburkar…sardiner på tunnelbana… det var varmt, kvavt, trångt, noll air condistion… Det var en upplevelse, som Gustav sa. Väl hemma i vårt lilla vandrarhem så duschade vi IGEN och gick ut och åt på Subway. Jag gjorde en hel beställning på spanska. Jag är duktig. Jag är stolt. Mackan var skitgod. Spriten smakade klorvatten.
När vi kom tillbaka var det förfest på rummet. Skål, hej och välkommen.
Jag hittade konstigt nog min väska på flygplatsen. Och vi skulle ta taxi till vandrarhemmet. Jag höll på att smälla av. Först på gatan. Sedan i baksätet. Mot vandrarhem! 150 km på 70 väg, inga problem! Vamos, vamos! Kom igen! Kör kör kör! Whiii!
Sen åkte vi upp på fel våning och blev nerschasade av en spanjor. Han hade visst sagt att det här är killarnas våning och försökt få oss att åka ner en våning till tjejernas. På kvällen satt vi och pratade. Mest om taxituren genom Madrid.
Snart är vi i Sevilla.
Jag har dåligt samvete för att jag inte har hört av mig till min spanjor, men det har inte Frida heller och inte Marija heller. Nu har jag inte så dåligt samvete längre. Och hon har inte hört av sig till mig. De ska nog möta oss på stationen.
Asja på tåget: Jag lovar, jag har haft så jäkla kul! Asså, jag svär på allting!
måndag 8 oktober 2007
I luften någonstans över västeuropa på ett flygplan.
20de september 2007. Klockan ca 22.00. I luften någonstans över västeuropa på ett flygplan.
Vi åkte till Göteborg 11.30 idag. På vägen upp berättade Raymond att han hade plockat tranbär med snöskor på Store mosse. Och innan vi skulle ha guidad tur på Göteborgsopran av en gubbe med pondus och torr humor, så fick vi lite fri tid på stan. Jag och Frida letade efter en toalett och sen åt vi.
Operan såg ut som en båt (vi kom på att det bara var för att sen när havsnivån stiger av växthuseffekten så smälter den in bättre bland alla båtar) och man fick svindel av att bara titta upp (och ännu mer svindel av att titta ner).
Jag har aldrig flugit innan. Så jag tog fönsterplatsen.
När vi gick ut till flyget sa jag coolt fem gånger med äkta inlevelse och tre gånger att det här har jag sett på film. Det var coolt. Och jag har sett det på film.
Och att kliva på flygplanet, att kliva in, sätta sig, lyfta, och flyga. Iväg! Iväg! Upp! Upp bland molnen och se staden Göteborrrg ligga där nere utströdd som ädelstenar. (”Känn ingen sorg för oss Göteborg”, vi är snart tillbaka, om nio dagar!)
Jag skrattade som ett barn på julafton, tänkte jag kan faktiskt flyga, och sa häftigt ett par tre gånger. Gustav sa att han gladdes med mig och Frida skrattade. Jag skrattade ännu mer.
Jag ska flyga fler gånger.
Jag var nevös igårkväll, eller jag kanske inte var nervös, men, jag visste inte vad jag skulle göra av mig, och sprang runt och tjatade på mamma om att hon måste hjälpa mig att packa. Och vi packade. Jennie hjälpte till; gav goda råd, snodde tvättpåsar av mamma, gav mig mentalt stöd…
15kg. Totalt. Allt. Det blev inte 15 kg hur många gånger jag än vägde det. Men sen kom Jennie på att vi kollar upp det på rayanairs hemsida, och där stod det 15 kg för incheckat bagage och 10 kg handbagage med måtten 55cm, 20cm, 65cm. (Panikskrik!)
Jag tog en stor kopp te. (Vissa tröstar sig med te, andra tröstar sig med alkohol.)
Jag fixade present till min spanjor igår också. Smörkniv. Lasse Åberg- tavla med igelkott som nosar på en borste, och en söt lite ask med kisse på. Och två marmeladburkar. Hallon och svart vinbär. Har de det i Spanien? (Och om de inte använder smörkniv kan de ju alltid hänga upp den på väggen eller prova tändstickorna, som jag gav henne förra gången, med fint typiskt svenskt motiv på.)
Och så växlade jag pengar. 500 kr. 50 euro. (Hoppas kortet funkar i Spanien!)
Allt i sista minuten. Härligt. Sån är jag.
Men nu sitter vi på flyget och flyger. Städerna ligger som utströdda juveler på marken, som ljuva halsband, som ädelstenar.
Jag ser en flod och ännu en stad. Vilken vet jag inte. Paris kanske? Snart landar vi.
Jag har inte kunnat sova för jag har inte velat missa någonting.
Och förresten. Incheckningen gick bra; de tog mitt bagage, synade passet och såg att det var jag ( jag är lika förvånad varje gång), frågade om jag hade vätska, nej, sa jag, fast sen fick jag ta upp och visa min tomma flaska i alla fall. Och halsbandet behövde jag inte ta av mig, sa de, fast det gjorde jag i alla fall. Jag frågade om jag kunde gå nu. Ja, sa de. Bra, tack, sa jag.
Tillbaka. Klockan ca halv två. På marken, i Madrid, på vandrarhemmet, rum elva, säng nummer 4.
Vi har nu äntligen fått våra rum efter mycket om och men och strul. Kanske räknade de inte med att vi skulle komma hit så fort som vi gjorde, men de borde väl vara vana vid den Madridska trafiken. Ca. 160 på 70 väg. "Lägg dig på tutan så går det fortare. Prässa gasen! Prässa gasen!" Stackars Marija satt där fram och försökte prässa bromsen som inte fanns. Taxituren var kort sagt spännande.
Klockan är ca halv två. På natten.
Stackars Alexandra den andra som fick spattsera in på ett rum med vilt främmande sovande och säga hej här kommer jag mitt i natten och tar min madrass och lakan och flyttar in till Stina och Malin och co, för jag vill inte sova ensam med er, tack, hej.
Jag ska sova nedest i säng nummer fyra (sängarna är vackert nummererade i svart, de putsade väggarna är målade i svagt grisrosa och sängarna är svarta, golvet är kaklat, gardinen är orange och det ekar lätt i det gemensamma badrummet).
Hasta mañana/luego. Och sov så gott.
PussPuss (på båda kinderna) /Alex
Vi åkte till Göteborg 11.30 idag. På vägen upp berättade Raymond att han hade plockat tranbär med snöskor på Store mosse. Och innan vi skulle ha guidad tur på Göteborgsopran av en gubbe med pondus och torr humor, så fick vi lite fri tid på stan. Jag och Frida letade efter en toalett och sen åt vi.
Operan såg ut som en båt (vi kom på att det bara var för att sen när havsnivån stiger av växthuseffekten så smälter den in bättre bland alla båtar) och man fick svindel av att bara titta upp (och ännu mer svindel av att titta ner).
Jag har aldrig flugit innan. Så jag tog fönsterplatsen.
När vi gick ut till flyget sa jag coolt fem gånger med äkta inlevelse och tre gånger att det här har jag sett på film. Det var coolt. Och jag har sett det på film.
Och att kliva på flygplanet, att kliva in, sätta sig, lyfta, och flyga. Iväg! Iväg! Upp! Upp bland molnen och se staden Göteborrrg ligga där nere utströdd som ädelstenar. (”Känn ingen sorg för oss Göteborg”, vi är snart tillbaka, om nio dagar!)
Jag skrattade som ett barn på julafton, tänkte jag kan faktiskt flyga, och sa häftigt ett par tre gånger. Gustav sa att han gladdes med mig och Frida skrattade. Jag skrattade ännu mer.
Jag ska flyga fler gånger.
Jag var nevös igårkväll, eller jag kanske inte var nervös, men, jag visste inte vad jag skulle göra av mig, och sprang runt och tjatade på mamma om att hon måste hjälpa mig att packa. Och vi packade. Jennie hjälpte till; gav goda råd, snodde tvättpåsar av mamma, gav mig mentalt stöd…
15kg. Totalt. Allt. Det blev inte 15 kg hur många gånger jag än vägde det. Men sen kom Jennie på att vi kollar upp det på rayanairs hemsida, och där stod det 15 kg för incheckat bagage och 10 kg handbagage med måtten 55cm, 20cm, 65cm. (Panikskrik!)
Jag tog en stor kopp te. (Vissa tröstar sig med te, andra tröstar sig med alkohol.)
Jag fixade present till min spanjor igår också. Smörkniv. Lasse Åberg- tavla med igelkott som nosar på en borste, och en söt lite ask med kisse på. Och två marmeladburkar. Hallon och svart vinbär. Har de det i Spanien? (Och om de inte använder smörkniv kan de ju alltid hänga upp den på väggen eller prova tändstickorna, som jag gav henne förra gången, med fint typiskt svenskt motiv på.)
Och så växlade jag pengar. 500 kr. 50 euro. (Hoppas kortet funkar i Spanien!)
Allt i sista minuten. Härligt. Sån är jag.
Men nu sitter vi på flyget och flyger. Städerna ligger som utströdda juveler på marken, som ljuva halsband, som ädelstenar.
Jag ser en flod och ännu en stad. Vilken vet jag inte. Paris kanske? Snart landar vi.
Jag har inte kunnat sova för jag har inte velat missa någonting.
Och förresten. Incheckningen gick bra; de tog mitt bagage, synade passet och såg att det var jag ( jag är lika förvånad varje gång), frågade om jag hade vätska, nej, sa jag, fast sen fick jag ta upp och visa min tomma flaska i alla fall. Och halsbandet behövde jag inte ta av mig, sa de, fast det gjorde jag i alla fall. Jag frågade om jag kunde gå nu. Ja, sa de. Bra, tack, sa jag.
Tillbaka. Klockan ca halv två. På marken, i Madrid, på vandrarhemmet, rum elva, säng nummer 4.
Vi har nu äntligen fått våra rum efter mycket om och men och strul. Kanske räknade de inte med att vi skulle komma hit så fort som vi gjorde, men de borde väl vara vana vid den Madridska trafiken. Ca. 160 på 70 väg. "Lägg dig på tutan så går det fortare. Prässa gasen! Prässa gasen!" Stackars Marija satt där fram och försökte prässa bromsen som inte fanns. Taxituren var kort sagt spännande.
Klockan är ca halv två. På natten.
Stackars Alexandra den andra som fick spattsera in på ett rum med vilt främmande sovande och säga hej här kommer jag mitt i natten och tar min madrass och lakan och flyttar in till Stina och Malin och co, för jag vill inte sova ensam med er, tack, hej.
Jag ska sova nedest i säng nummer fyra (sängarna är vackert nummererade i svart, de putsade väggarna är målade i svagt grisrosa och sängarna är svarta, golvet är kaklat, gardinen är orange och det ekar lätt i det gemensamma badrummet).
Hasta mañana/luego. Och sov så gott.
PussPuss (på båda kinderna) /Alex
torsdag 4 oktober 2007
Ja, nu är vi tillbaka i kära Sverige igen. Här är fint nu med höstfärger och frisk luft, men nog saknar man Sevilla och de 30 graderna... Jag skapar den här bloggen och här kommer Alexandra M att skriva dagbok om våra nio dagar i Spanien. Tanken är också att dagboken ska översättas till spanska. Ni som var med på resan är alla välkomna att kommentera och har ni bra foton eller texter ni vill få publicerade så lägger Alexandra eller jag gärna in dem här.
Hälsningar Ulla
Bueno, ahora estamos de nuevo en Suecia. Aquí ya está bonito con los colores del otoño y aire fresco, pero sí, echamos de menos a Sevilla y los 30 grados... Hago crear este blog ahora y aquí Alexandra M va a poner su diario de nuestros nueve días en España. Vamos traduciendo este diario a español también. Estáis todos invitados a poner comentarios y si tenéis fotos o textos que queréis publicar aquí, entonces Alexandro o yo, con mucho gusto, os ayudamos.
Saludos de Ulla
Hälsningar Ulla
Bueno, ahora estamos de nuevo en Suecia. Aquí ya está bonito con los colores del otoño y aire fresco, pero sí, echamos de menos a Sevilla y los 30 grados... Hago crear este blog ahora y aquí Alexandra M va a poner su diario de nuestros nueve días en España. Vamos traduciendo este diario a español también. Estáis todos invitados a poner comentarios y si tenéis fotos o textos que queréis publicar aquí, entonces Alexandro o yo, con mucho gusto, os ayudamos.
Saludos de Ulla
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)