På ett tåg till Sevilla.

22 september 2007

Vi åker tåg nu. Till Sevilla. Vi tar kort från kupén på olivträd och det spanska landskapet. Fast de finaste korten har man ändå i huvudet.
Vi konstaterade att våra fördomar har visat sig vara korrekta. Spanien är små vita söta hus, platta, lite ruiner av tegelsten, borgar, olivträdsodlingar, sand, (ingen jord, mörk mullig jord som hemma) torrt, gult, gulnat gräs. Och lite träd, ditplanterade som oaser där någon byggt hus. Inga alträd och vattendrag, åar, inga gröna träd, ekar, lönnar, inga skogar, inga gröna fält, bara mest gult, brunt, oranget… Var är rapsen, var är vetet, var är de stora vita kyrkorna, de stora bondgårdarna…? Hemma.
Spanien är vackert dock, på sitt sätt. En upplevelse. Intressant. Men jag kommer från Sverige, det känns liksom, för jag har landskapet Sverige och landskapet som finns hemma i mig. Här inne.

Vi försov oss idag, vaknade klockan halv tio, skulle checka ut tio. Det var skönt. Att sova länge. Kastade mig in i duschen, borstade tänderna och kastade på mig kläder och slängde ner allt i väskan. (Olivträden är som äppelträden i Gränna. Fast gul jord istället för brun. Och olivträd på backarna istället för äppelträd.)

Vi var ute igår. Vi skulle ut allihop, hade vi tänkt. Och när alla tillslut hade kommit med (efter ca. 2 timmar) (Gustav hade hämtat en kille som skulle visa oss runt på uteställen i Madrid) så gick vi till ett arabiskt ställe, sen splittrade vi oss, åkte tunnelbana till centrum och satte oss och tog en kanna sangria. Gustav hakade upp sig och sa ”sangria” säkert tio gånger på sin underbara skillingarydska, det är därför jag kommer ihåg det. Alexander hade kopierat pass med sig, det gick igenom. Gustav hade sitt körkort med sig, det gick knappt igenom…(sangria).
Efter att vi hade suttit där och pimplat sangria och hör italienare sjunga fyllevisor och nästan däckat på stället av trötthet så åkte jag, Frida, Evelina och Ana. Vi tänkte köra ”helan går” när vi hörde italienare på uteservieringen sjunga, men vi var inte fulla nog.
De andra stannade ute och gick på alla möjliga uteställen och plockade på sig kort för att kunna gå in gratis och allt vad det var.
Igår på dagen så gick vi genom Madrid med kamera i högsta hugg. Jag har aldrig känt mig så turistaktig i hela mitt liv. Vi tog kort på slottet, höghus, trädgård, kaos, andra byggnader och trafikpoliser som gick loss på visselpipor.
Den spanska trafiken är KAOS och det finns inga hastighetsbegränsningar som någon följer och är man dum nog att följa dem så är man en större trafikfara än om man inte skulle ha följt dem överhuvudtaget.
Det började ösregna på morgonen och vi ställde oss under en bro och fascinerades över trafiken en stund.
Väl vid Plaza Major åt vi pasta och tittade på levande statylik guldglitterfärgad Don Quijote. Pastan var hurgodsomhelst. Fast Marija och Simons och Gustavs lasange var inte som väntat. Ana blir så utnyttjad.
Sen gick vi till Plaza del Sol (vad är det för specielle med den platsen?). Jag hittade en tjur i mosaik som jag bara var tvungen att ha, sen gick vi torget runt efter vatten. Jag älskar svenskt kranvatten (förutom det i Linköping och Stockholm). Efter vattensökandet gick vi och åt glass.
Detta jäkla flaskvattnet smakar ju ingenting! Det släcker inte ens törsten!
Tillbaka till vandrarhemmet åkte vi metro som packade sillburkar…sardiner på tunnelbana… det var varmt, kvavt, trångt, noll air condistion… Det var en upplevelse, som Gustav sa. Väl hemma i vårt lilla vandrarhem så duschade vi IGEN och gick ut och åt på Subway. Jag gjorde en hel beställning på spanska. Jag är duktig. Jag är stolt. Mackan var skitgod. Spriten smakade klorvatten.
När vi kom tillbaka var det förfest på rummet. Skål, hej och välkommen.
Jag hittade konstigt nog min väska på flygplatsen. Och vi skulle ta taxi till vandrarhemmet. Jag höll på att smälla av. Först på gatan. Sedan i baksätet. Mot vandrarhem! 150 km på 70 väg, inga problem! Vamos, vamos! Kom igen! Kör kör kör! Whiii!
Sen åkte vi upp på fel våning och blev nerschasade av en spanjor. Han hade visst sagt att det här är killarnas våning och försökt få oss att åka ner en våning till tjejernas. På kvällen satt vi och pratade. Mest om taxituren genom Madrid.
Snart är vi i Sevilla.
Jag har dåligt samvete för att jag inte har hört av mig till min spanjor, men det har inte Frida heller och inte Marija heller. Nu har jag inte så dåligt samvete längre. Och hon har inte hört av sig till mig. De ska nog möta oss på stationen.
Asja på tåget: Jag lovar, jag har haft så jäkla kul! Asså, jag svär på allting!