Men det var det värt för att få springa i regnet i Sevilla.

Nu sitter vi på tåget på väg hem. Soluppgången är vacker, dimma stiger från åkrarna som fick av det regn som vi sprang i igår. Jorden är nu nästan lika mörk som hemma och växterna nästan lika gröna.
Jag höll på att börja gråta när vi alla kramades och sa "tja, fan" och kindpussade. Jag har aldrig varit en kindpussare. Lessen. Jag är mer kramare.
Det känns alltid som om man har glömt något och det kanske man har. Om ni hittar det behöver ni inte skicka hem det, för det kan få vara kvar. Det är kanske inte meningen att man ska ta med sig allting, utan lämna kvar något, som kan vara kvar, för att man ska komma ihåg att man har varit där.
Det kändes som om jag hade glömt någonting när jag åkte hit, men det var kanske meningen. Kanske finns det saker som man inte kan ta med sig och som man måste lämna kvar när man åker...
Igår var vi ute och det böjade regna när vi skulle hem. Vi sprang till bussen och det öste ner regn över oss och vi missade sista bussen så vi fick vinka taxi istället, coolt, det har jag aldrig gjort innan, vinkat taxi, det är sånt man ser på film och sen när man själv får göra det så växer man åtminstone en centimeter i stolthet och tänker nu kan vi stryka av det från lista på måste göra saker som de gör på film och som jag vill göra i verkligheten.
Jag berättade kanske om regnet i Madrid, att man blev grå om de vita kläderna när det regnade. Inte i Sevilla. Och jag berättade om den vilda taxituren som vi haft i Madrid i taxin hem, men en sådan taxitur fick vi inte i Sevilla. Den var lugn. Det var kul och fint i Madrid. Men Sevilla. Sevilla är mysigare och finare.
Vi kom hem vid fyra och fick ca 2 timmars sömn.
Men det var det värt för att få springa i regnet i Sevilla.